När jag gick tillbaka till jobbet efter lunchen kände kag att det luktar sommar. Tror det kan vara syrén eller nått jag kände. Kan inte riktigt placera doften, men jag känner igen den från när jag va liten och hade sommarlov. Jag har börjat få flashbacks på dofter. Jag kan känna en doft, oftast utomhus, och om jag blundar ser jag väl hur det va och vad jag gorde när jag sist reagerade på samma doft. Nu menar jag inte grilldoft. Jag VET att jag brukar äta när jag känner den doften. Utan jag menar typ syrén eller regn eller nått sånt.

Men skit samma, det är görvarmt ute och jag sitter inne på jobbet till klockan 6. Inte så lite avis på Linda som kan lägga sig på gräsmattan vid 13.05 och slöa bort hela eftermiddan... (Förutom att hon måste hämta Molly från dagis och ha hyffsad koll på henne) Men ändå, dom kan ju vara ute iaf...  

Fast det är klart, det är ju bara solen som värmer... ;-)

Dåligt med uppdateringar här. Finns olika orsaker till det. Jag hinner inte på jobbet för det har varit så mycket att göra och när jag är ledig är det ju inte direkt så man kastar upp datorn direkt när man kommer hem... Sen har det väl inte hänt något särskillt spännande att skriva om heller. Dagarna flyter på och jag växer.

Idag fick jag lunch hos farmor. Då växte tuggorna. Hon ringde igår och frågade om jag äter sill. -Ja? svarade jag som naturligtvis tänkte på senapssill eller skärgårdssill... -Va bra, säger farmor -Då gör jag sillpudding   !? Jag åt många potatisar... Det är rätt orättvist, syrran får ALLTID stuvade mackisar och korv hos farmor, men jag ska alltid bli påtvingad "vuxenmat". Sen kommenterade farmor att det ju är så varmt och skönt ute. I solen. "-Ja, det är ju bara den som värmer. -I morse var det bara tre grader pluss, -Så det är ju kallt i skuggan..." Ja du farmor. När jag gick till jobbet strax före nio visade termometern runt 10 grader I SKUGGAN!!! Men hon envisas ändå med att det fortfarande varnas för frost på nätterna. Jag vet inte riktigt vilken värld hon lever i. Men det är klart, hon tycker ju inte att det syns på mej att jag är på tjocken heller... Och det säger väl allt?!

Sitter och velar fram och tillbaka om jag ska gå på ön ikväll. Vore ju kul å komma ut och träffa folk, men jag vet inte om Storön är riktigt rätt ställe för det..? Då bör man nog (som spik nykter) hålla sej antingen ute eller inne på dansbanan. Tror inte det är någon höjdare att försöka ta sej in på puben där man lätt blir irriterad och har svårt att ta sej fram när man är skitfull. Packat med folk som snubblar och häller öl på en... Nej då låter det jävligt lockande men en lugn kväll i soffan framför en halvbra film. Och med en lagom stor skål med godis framför sej. Fast det vore kul att träffa lite folk också... Fan. Jag säger som Junior: Jag vill inte va inne och jag vill inte va ute!!

Vilken härlig känsla när man vaknar vid 6 tiden, yrvaket letar sej till toan för att på väg tillbaka till sängen snegla ut genom fönstret för att upptäcka att det är alldeles vitt ute. STORA snöflingor dalar ner och det liknar mer februari än mitten på maj. Eftersom jag inte riktigt litar på mej själv och mitt omdöme den tiden på dygnet somnade jag om och vaknade runt klockan 8 helt övertygad om att jag drömt allt. Drog försiktigt upp persiennen för att med fasa se att snön täcker hela gräsmattan och att snöflingor fortfarande singlar ner... Förra helgen var det så varmt så man nästan kröp ur skinnet och nu är det vinter igen.. Ja, ja, man får inte alltid som man vill.

"Jag måste dra ner byxorna, det blir så kletigt annars..."

 Jennie

Så går det om man tatuerar sej precis i linningen och måste smörja mycket...

Tala gärna först och tänk sen... ;-)

Veckan har gått rätt så snabbt och lyckan var total igår när G kom hem igår. Har ju inte träffats på nästan två veckor. (Känns som en månad minst..) Så i helgen har JAG bestämt att VI ska umgås. Särskillt då han har fått för sej att ALLA ska till Oslo nästa helg och att han också vill stanna. -Får jag det? frågar han??!!! Öhh... ja, det är väl inte jag som bestämmer det..? Så jag svarade att vill han hellre stanna där och festa än att vara hemma och ta hand om mej så ser jag väl inga problem med det... Sen använde jag min mest rådjurslika min och kämpade för att pressa fram en liten tår. Men det hjälpte inte. Jag tror han stannar där ändå. Sen pratar han om att jobba över nån helg i slutet på månaden också. -Det kan vara bra att ha lite tid att ta ut i september... säger han. Åhh... Mitt hjärta svämmade över av kärlek tills jag insåg att han inte alls syftade på september i form av att vara hemma med mej efter att Liten har kommit, utan han syftade ju naturligtvis på JAKTEN!!!

Jag orkar inte skriva om hur skönt det har varit med semester, eller hur underbart det har varit att sova 12 timmar per natt och sen ligga och halvslummra i en solstol. Jag känner mej helt tom. Mina föräldrar har återigen behandlat mej som en femåring. Dom har gått över mitt huvud och inkräktat i mitt privata. Jag vet att jag borde vara tacksam, (vilket jag också kommer att få höra för all framtid så fort vi blir osams), men jag kan inte hjälpa att jag känner mej överkörd. Tanken är god men resultatet känns ju sådär måste jag säga... Det känns lättare att vara tacksam när jag får be om hjälpen istället för att få den kastad i ansiktet...